FeelingLikeAFraud

måndag 29/5 = konstiga dagar

 

Det är inte lätt att koncentrera sig sig.

Flera inbokade möten gör att man i alla fall får drivhjälp.

En kollega ville ta en promend och hade uttryckt en vilsenhet med anledning av kollegan bortgång. Jag kan helt stämma in i detta. Vi gick en timme i sol och pratade mycket om LKW och tankar kring hur vi reagerat och osäkerheten inför vad som ska hända famöver på jobbet.

På kvällen kom ett blomsterbud till mig, från äldsta dottern:

söndag 28/5 = söderut efter träning

 

Barnafadern hade bestämt med sina syskon att det var lämpligt att träffas på mors dag och avsluta affärerna kring sommarstugan.

Hans äldste bror hade gjort storkok, bakat tårta och förberett allt för middag.

Vi hämtade upp honom i södra grannstaden strax efter 15.

Det gjorde att jag hann ta en tur till gymmet innan vi åkte.

Sprang intervaller. 

Nu har jag bara några dagar kvar på gymkortet och tycker att det är gruvsamt med kylan och blåsten. Men jag kan väl ändå inte förnya det igen innan sommaren?

Vi hade trevligt med svärföräldrarna och svågern. God mat och gott fika (hade medhavd choklad till mig).

Syskonen anlände vid 20 och stora underskrivandet tog vid.

Detta gjorde att vi kom hem rätt sent, så det var bara att göra kväll direkt.

 

lördag 27/5 = finbesök - nästan varje dag

 

Startade dagen med att baka kanelbullar för att ta med som morsdagspresent till min svärmor (och svärfar, som är den som står för bakandet).

Idag fick vi besök av The terrible two*, dvs. våra yngsta barn.

En hund, men inga pojkvänner.

De hade med blommor, så nu har vi fem fina buketter att njuta av.

Två födelsedagar och Mors Dag på sex dagar är inte att förakta.

*The terrible two var en missuppfattning från min sida. När jag väntade tvillingar var jag med i flera mailinglistor för tvillingföräldrar. Då pratades det om the terrible two, vilket jag tyckte lät lite otrevligt med tanke på att de talade om sina tvillingar. Det visade sig att det i själva verket skulle uppfattas som tvåårstrotset :-) Det blev sedan ett talesätt i familjen. Möjligen har det ebbat ut sedan några år :-)