FeelingLikeAFraud

Mitt skrik- och vrålutrymme....

En obotlig självömkare

Jag är redan extremt less på det här.

Tycker att det snarare blir svårare att hitta fungerande vyer.

Min naiva inställning är att det inte borde bli sämre nu, även om jag inte kan se någon förbättring så här snabbt.

Idag fick jag lov att sudda i DN's sudoku eftersom det dök upp riktiga dubletter i rutnätet.

Men det är inte så enkelt:

I mitt något orörliga tillstånd skulle jag ju kunna utnyttja gräsmattan och solen för att nmå lite gott och bli lite brun.

Om det bara var någon sol!

 

Det blir successivt lite varmare, men för mycket moln för att det ska vara skönt att sitta ute.

Igår tog jag bort alla tulpanstjälkar, vilket var rätt uttröttande. Men sedan kunde jag sitta i solvärmen ett par timmar. Skönt.

Jag blir tokig på att bara vänta.  Vänta på solen, vänta på att dubbelseendet börjar gå tillbaka. Fixar inte att ta en promenad själv, men även om jag skulle ha sällskap blir det jobbigt eftersom synen spökar hela tiden. Bättre när världen står stilla. Löpbandet låter allt bättre. Får ha någon som tar mig dit och hem bara :-) Patienttransport som det heter på sjukhuset.

Tänk om du skulle ställa in dig på att ta det lugnt? När ngt händer i kroppen måste man det oavsett om man vill eller inte,jag blir livrädd när du pratar om löpbandet med detta dubbelseende.
Dina bg kompissar är rädd om dig och vi har tvingats ta det lugnt länge och som du vet så lever vi än trots vårt invaliditetstillstånd.Så vila nu, du hinner träna tids nog.