Tja, nu finns ingen återvändo!

Nu har jag hämtat nummerlapparna och i morgon kväll är det dags.
Alla i teamet har baissat sina prestationsmöjligheter.
Och inte bara för säkerhets skull.
Sprucken svanskota, B-uppsats, nationella prov i mängder kan nog sägas vara legitima träningshinder.
Den enda som egentligen inte kan skylla på några bivillkor är jag :-(
Jag har ganska energiskt kört mina fyra pass i veckan.
Efter min snorighetsperiod i feb/mars med uppehåll i totalt 4 veckor, har jag eg. aldrig fått tillbaka den positiva känsla jag hade innan.
Att jag kommer att ha den långsammaste tiden i teamet har jag inga problem med, så ska det självklart vara.
Det som oroar är känslan och risken att bli absolut sist av ALLA?! Jaja, får se det som ännu ett träningspass, så kanske det känns ok.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0