När man minst anar det

Första dagen i första vanliga veckan.
Utanför fönstret sken solen från en vacker himmel.
När jag kom hem drog jag ut med kaffekoppen illa kvickt.
Strunt samma att jag inte har någon mysig uteplats att njuta av, njuta kan man ändå göra av kvällssolen och värmen. Fixade lite med de få blomarrangemang jag har medan jag väntade på innebandybilen som skulle komma från stan.
Sedan var det dags för en tur till spåret.
Desillusionerad gav jag mig av på en av standardrutterna.
För ovanlighetens skull var det inga komplikationer. Inte världens bästa ben, men inte de sämsta heller.
Fick för mig att springa en längre runda än vanligt, så innan jag var klar hade mörkret sänkt sig över nejden.
DET är det trista med hösten. Man måste ge sig iväg tidigare och tidigare för att få del av solljuset.
Under en övergångsperiod försöker jag lösa problemet med att springa på väg hem från jobbet.
Men ganska snart går det inte att lösa rent praktiskt. Då får det bli gymmet igen.
 
Allt som allt är jag ganska nöjd med dagen, borde ta en snabbdusch och kasta mig i säng nu.
Tittar på Navy CIS medan jag datar.
p.s. Vattendroppsfotografierna i förra inlägget var inte mina. Jag hittade dem på nätet.

Kommentarer
Postat av: Kristina

tack för svar ang fotona.Låter som en bra dag

2012-08-14 @ 22:37:14
URL: http://ruach.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0